Tänkte skriva lite om en viktig person i mitt liv, som även har en stor del utav det... Min fästman, Anton.
Jag och Anton träffades precis vid början av höstterminen 2011. Anton var en blyg men väldigt söt 1a som precis börjat samma linje som mig. Jag lade märke till honom andra skoldagen, och tyckte han verkade intressant så jag hälsade och presenterade mig, stackaren blev nog rätt så rädd...
Strax efter det så blev han och jag vänner, och vi fick ett väldigt speciellt band med varandra. Och det dröjde inte alls länge tills jag började känna nånting mer än bara vänskap för honom.
Den 22 september så kramades vi för första gången, utanför där vi brukar ha gympa. Och efter det så kramades vi rätt ofta, och om jag inte minnst helt fel så snodde jag en kram utav honom varje gång innan vi skulle på lektion. Så, som ni kan räkna ut själva blev det väldigt mycket kramar, men det kändes bra så jag fortsatte.
Tiden gick, och mina känslor för dig började att växa så mycket att jag inte riktigt kunde hålla tillbaka det. Jag minns att jag ville vara i din närhet, för jag kände en slags trygghet och värme hos dig. Dina kramar kändes beskyddande, och att se dig varje dag gjorde mig lycklig. 
Oktober 2011 känns lite nu i efterhand som våran månad. Den promenaden från skogen, då vi pratade om allt möjligt. Den långa, varma kramen i den nedsläckta korridoren som jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Det var speciellt på något sätt.  Den 24 Oktober så kysstes vi för första gången, och det var då det började på riktigt.
På nyår så förlovade vi oss, och det är en kväll jag aldrig kommer att glömma. Det var den mest lyckligaste stunden i mitt liv. 

Vi har haft riktigt ordentliga bråk, och ibland har vi tjafsat som två gamla kärringar- men vi har tagit oss igenom det. Vi har minnen med varandra som inte är så fina, men vi har minnen med varandra som är helt fantastiska och det är dom jag tar vara på. 

Du är en helt fantastisk människa Anton, och jag älskar dig så otroligt mycket. Jag vet att saker och ting har varit väldigt jobbigt den senaste tiden, men jag lovar dig att jag alltid finns vid din sida, och en vacker dag så har vi allt det vi har drömt om, det enda vi behöver är tid.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Det är du och jag, och jag tror bestämt att ödet ville att det skulle vara vi... Jag kan aldrig tacka dig nog för allt du har gjort för mig, och att du är min. Du är bäst, min underbara Anton.

Att ha förnekat den sanningen, som alla andra egentligen såg.
Att ha behövt stå ut, när man egentligen inte orkade med.
Att ha behövt må dåligt, men ändå fortsatte.
Att fortsätta att le, när allting var som svårast.
Att ha försökt vara stark, när man i själva verket var svag.
Det har tagit hårt på mig, och jag vill låta mitt hjärta sjunga ut.

Sjunga ut om de erfarenheter som jag lärt mig.
Sjunga ut om den sorgen och rädslan jag har fått bära med mig.
Sjunga ut om att jag blev lurad och gång på gång blev besviken.
Sjunga ut om hur jag såg de jag älskade bli utsatta.

Jag vill bli hörd, jag vill berätta sanningen bakom allting.
Men jag tror att en del redan vet, och har förstått vad det egentligen är som har pågått. 

Jag försöker bygga upp min tillvaro igen.
Försöker skaffa mig den tryggheten inom mig själv som jag en gång hade.
Jag ser nu sanningen, och har insett hur illa allting egentligen var.
Jag ska fixa detta nu, jag SKA lyckas!